Vägens hjältar

Idag på Vägenshjältar hände enolycka på Nynäsvägen i höjd med Länna och då kände jag igen mig lite. Det har hänt i nåt enstaka andra tillfälle, typ efter Globen så ligger det vackra villor precis vid motorvägen, kanske heter det Enskede. Och om jag skulle ta körkort och killen skulle säga åk närmaste vägen till Essingeleden skulle jag glo på honom som om han hade bett mig förklara vägen dit på japanska. Not happening alltså.

Men så finns ju det där kontot på IG som har Göteborgsbilder och som jag ääääälskar. De är oftast från själva stan, inte ute i förorterna. Och i 9 fall av 10 behöver jag bara titta på en bild i en bråkdels sekund och jag känner redan igen mig. Här är en nyligen upplagd bild på mitt gamla hus på Skeppsbron. Man ser nästan mina fönsterkåpor sticka ut överst i bild, till höger. Jag har bott där!!!

Hemma.

Också Mio, också vackert

Fast Åter igen en liten brasklapp om färgerna. Men annars så, soffan, formerna.

Tips till mig själv

Kolla här. Illa snygga röda skor, och vilken snygg röd klänning, de är precis i min smak, dem måste jag pin... Vänta nu. Haha. I'm so very famous.

Är det press att vilja vara ifred tro?

Kvinnan har fött barn sex timmar tidigare. (Igår alltså.) Nu står hon på trappan i klänning, perfekt stylat hår och perfekt smink, en fin klänning och klackskor. Hon måste gå ut från BB i klackar när stygnen i det allraheligaste knappt har satt sig.

Jag vet inte om det är lättare tredje gången och om hon legat och vilat när hon blev friserad, och om de hellre åker hem där ingen glor på dem.

Jag är i alla fall smitten och tycker de verkar vara en fin familj och goda människor. Inte för att kan märka det genom att följa nåt konto på IG. Men man tror ju man känner folk man ser mycket bilder på. Ja, jag vet, jag är knäpp.

Hejhej!

Tiden och Nobelpriset

Jag brukar ju inte bry mig om nåt annat Nobelpris än litteraturpriset. Det är ju det enda jag begriper mig på, även om jag älskar Nobelfesten, klänningarna, håruppsättningarna, maten, underhållningen och talen. Nu har det ju varit mycket tankar på Nobelpriset i litteratur och hur det ska gå med årets pris i och med allt strul i Akademin.

Så ser jag på en bok jag har lagt på soffbordet, jag har faktiskt läst halva och det är en bedrift! Jag har insett att jag kan läsa lite, lite ibland om jag låter bli en del annat kognitivt arbete. Det är svårt att få det att fungera eftersom jag måste läsa ofta för att inte glömma vad det handlar om, men jag orkar inte läsa så mycket att jag kommer in i boken. Men jag försöker för jag älskar så mycket att läsa.

Men boken på mitt vardagsrumsbord och som jag nu tagit med mig hit till sängen (ja, jag flyttar den fyra gånger om dagen i ren läsoptimism) och det är just en Nobelpristagare, Alice Munros novellsamling För mycket lycka. Läste en krimnovellsamling i julas och den var lite kortare noveller så jag kunde läsa en i taget utan ansträngning, medan Alice Munro kräver lite av en. Jag fick boken av mamma i julklapp just för att jag kanske skulle kunna läsa kortare stycken. Perfekt, kunde inte bli bättre, jo, de kunde vara kortare men man måste ju ha nog med byggmaterial. Ni fattar. NU ska jag ääääntligen komma till poängen, som är att hon fick Nobelpriset i litteratur 2013 står det på boken. Det är 5 år sen i år. Kan inte fatta att tiden gått så fort. Jag kan inte säga en enda sak som jag åstadkommit på de här fem åren. Förhoppningsvis en del små, små saker som kanske gör Mikael eller någon annan lycklig, men inget som jag kan räkna upp. Men så är det väl för många. Man sliter på i vardagslunken och allt som tillväxer är höfterna. Men så plötsligt, när man stannar upp och reflekterar, när man ser barn som var bebisar och som kan läsa nu, så förstår man att rynkorna och de gråa hårstråna som kommit så smygande faktiskt representerar en utveckling. Att man är starkare, godare, djupare, lättsinnigare, vänligare, tålmodigare, självsäkrare men mindre självcentrerad. Det enda som verkligen spelar nån roll när hela livet har gått och ens familj ska skriva nåt på stenen, är hur personligt intresserad man var, hur mycket man visade att man älskade och var stolt över dem. Att det skulle stå på min sten Anja Klarin Olergård -- älskad hustru, dotter, syster, faster till solsystemets underbaraste, B, M, B, O och J. Älskade T, L, H och J som om de var hennes egna. Klem fra N og B. Det är kanske lite långt, det är ju inte en dikt till Rökstenen...

Så fortsätt med det viktigaste jobbet som finns, det att bygga upp dem du har runt dig. Att de får möta din humor, ditt goda humör, din sång när du sitter på toa eller andra underliga vanor. Att de efter ett möte med dig känner att de känner sig älskade, men att de blev inspirerade att göra, vara och bli ännu bättre. Inte bättre, som i "jag duger inte som jag är", utan bättre, som i "jag är nöjd över min utveckling och jag vill gärna fortsätta den".

Det dör folk varje vecka, nu senast Avicii. Och döden kan komma när som helst, till vem som helst. Säg att du älskar honom/henne/dem/mig :-)

Jag älskar er verkligen. Ibland vet jag några stycken som är här, mamma, Lillan, Sara, Monnah, Anna-Linda, Nilla, du ME-vän vars namn jag glömmer bort men som alltid skriver så snällt om att jag är rolig, kanske heter du Eva. Ja, och enligt statistiken finns det 100 fler som läser här varje dag. Jag känner mig hedrad och livrädd på samma gång. Jag är tacksam för att folk är intresserade av mig som person e!ler det jag skriver om så att ni kommer hit och kommer tillbaka. Det är en av de största gåvorna i mitt liv att jag blir läst. Gav för vad ni betyder för mig!

Veckans närmaste brytning

Har fått så käcka förhöjningar till soffan, så jag kan resa mig upp utan att storkna. Men idag körde jag in högerfoten i den och det var veckans, månadens, nej årets närmaste brytning! Så ont har det aldrig gjort, och när smärtan avtog så jag kunde sluta skrika klämde jag överallt på tårna men det är inget brutet. Tack och lov! Jag hade precis tänkt på den gången pappa gick med brutet ben i en vecka som han trodde var en stukning. Å vilken lättnad. Ska se mig för när jag går.

Och så stod det en lasagne i kylen när jag gick upp! Mikael är med barnen och firar T, som fyller år idag, men jag har för mycket vårdbesök den här veckan för att kunna följa med, grrr, och den där frysmiddagen som är kvar lockar mig inte jättemycket. Så en bra dag!

Igår var också en bra dag. Jag var hos gynekologen och förutom att det inte finns några tecken på endometrios (fast jag fick diagnosen för ca 15 år sen och har fått tillbaka symptom sen 3-4 år) och att min ena äggstock var så liten och tillbakabildad efter så många år med hormonbehandling att hon hade svårt att hitta den, så var allt bra. Jag tyckte ju jag gjort storverk som lät nån titta på min vajayjay, så jag gjorde köttfärssås och snabbmakaroner efter några timmars vilande, som belöning. Passerade tomater med kryddning innebär minsta möjliga ansträngning, dvs värma såsen med creme fraiche i en kastrull medan jag steker köttfärsen och kokar upp pastavatten. Sen tre minuter på makaronerna medan jag rör ihop såsen. Så fantastiskt att få sin favoritmat på några minuter! Och det hade jag förtjänat.

Men jag hade riktigt, riktigt ont i benen hela kvällen tills jag gav upp och tog värkmedicin så det inte skulle förstöra sömnen. Jag räknade ut att det berodde på att jag hade rest mig upp och satt mig ner otaliga gånger inom en timme. I och ur bil, i och ur rullstol, i och ur gynstol. Jag reser mig ju upp från soffan, sängen och toan hemma, men inte tio gånger på en timme. Men jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan detta. Mikael ska dock ge mig mera hjälp, dvs dra upp mig istället för att vara ett stöd när jag reser mig upp, plus att jag måste fokusera på kroppen, inte på att jag inte vill vara i vägen, att det tar för lång tid, att jag måste stå och hämta andan osv. Inte blir man sur om en cancerpatient tar lite extra tid på sig? Så jag ska inte vara så medgörlig hela tiden utan ta den plats i tid och rum som jag behöver.  Ska också förklara mer för Mikael hur saker blir så han förstår följdverkan och också kan hjälpa mig och skydda mig när nån ber mig om saker som egentligen inte går. Och hjälpa mig att komma ihåg vad jag inte kan, har ju alltid svårt att tänka i de här situationerna också, eftersom hjärnan blivit utmattad när jag gjort mig redo för att gå hemifrån.

Så, på det hela taget är det ändå rätt bra nu. Det känns som om den månadslånga sömnbristens effekter börjar släppa greppet om mig. Sov elva timmar i natt efter två nätter i rad med nattsvettningar och känner mig redan återhämtad från igår. Fick ingen feber igår och det är ett bra tecken.

Nu har lasagnen svalnat till ättemperatur och jag ser fram mot en kväll utan ljud på teven! Igår var Masterchef så bra att jag nästan lipade tre gånger. De är så fantastiskt berömmande och jag älskar ju mat, så det är en perfekt kombination.

Ha det bra!

Min mans hemliga talang

Mikael och T, teknikgenierna, har äntligen lagat vår gamla Toyota som inte gick att starta, de höll på i 10 timmar igår och idag, förutom att Mikael försökt med diverse tricks i lika många timmar innan han gav upp och vi ställde av den. Jag är så stolt över dem att de lyckades!

Men ska ni höra om en annan talang, nästan en magisk förmåga? Mikael kan sova sig igenom fem avsnitt på raken av QI på rätt hög volym, med applåder, skrattsalvor, och det där som tutar när de svarar fel. Men när jag inte orkar med ljudet längre och sträcker mig långsamt och helt ljudlöst med armen över honom för att ta mobilen, då vaknar han utan att jag rört honom eller gjort ett ljud. Som väl var somnade han om på en sekund, bokstavligen, sekunden efter att han stängt av vill säga. Men hur är det möjligt att sova med tv i öronen? För Mikael tror jag att ljud är sövande. Hjälp. Inte för mig om man säger så! Men jag är så glad och innerligt tacksam att jag har hittat öronproppar som passar mina hörselgångar och behov.

Nu snarkar han oackompanjerad och det låter hemtrevligt. Skulle inte för mitt liv komma på tanken att slå till honom när han snarkar så han vaknar och slutar. Tack för det, öronproppar från Claes Ohlson.

Är inte nöjd

Har försökt somna i två timmar. Gått upp två gånger och tagit mer sömnpiller, en sort första gången och en annan andra gången. Före det låg jag och förberedde mig för att kunna somna i tre timmar, dvs ingen tv, ingen kommunikation, inte ha roligt. Men det är ju sådär med sömnen sen en månad. Jag tycker i all fall synd om mig nu. Det hjälper inte att det redan är rätt ljust ute. Då känns det konfrontativt av naturen. Ha! Vi kan göra en värld ljusare lite tidigare varje dag och snart hinner du aldrig nånsin somna innan det är morgon ute och fågeljäv*** sitter i träna och sjunger. Pest. Hatar sommar. Kan vi inte få ha det mörkt och kallt ett tag till? Inser att det är för varmt inne för att ha kläder på sig fram till efter 19. Men då har jag ätit middag sittandes i soffan och orkar egentligen inte klä på mig också. Och en timme eller två senare måste man ta på sig strumporna och en kofta. Och sen ta av allt igen efter två timmar. Och sen ligga och försöka somna innan kvittret börjar och solen går upp. Det här ljuset är inte bra för min sovångest.

Dessutom har jag haft migrän ikväll, riktigt vass och envis. En Treo och en triptan hjälpte i 4 h, sen fick jag ta en triptan till och en Naproxen och en Alvedon. Och nu hoppas jag bara att jag hinner somna innan det kommer tillbaka igen. Jag har i alla fall inte gråtit idag. Vad jag kommer ihåg. Men det är inte försent än :-) Om jag börjar gråta nu får jag säkert tillbaka migränen. Det är så käckt när sömnbrist orsakar migrän, överansträngning orsakar migrän, vid migrän får jag sömnproblem, och så ger de varandra energi tills hjulet snurrar fortare än jag hinner med. Och det är 12 dagar kvar på månaden och jag har redan ätit upp månadens ranson migränmedicin på 18 dagar. Och det får man inte gråta över. Får å får, jag kan lipa hur mycket jag vill men det blir jag inte bättre av precis...

Sur, sur, sur, och dessutom hjärtklappning. Svärord!

Morfar?

Min morfar kallade mormor för Geten och nu efter ett antal bilder på getter och mer insikt i hur viktiga de var för matproduktionen på gårdarna, desto mer uppskattar jag smeknamnet Geten och försöker övertala Mikael om att han ska börja kalla mig för Geten. Vi får se.

Men om mormor var Geten, så måste det här ju vara getens man, dvs morfar. Hej hej, kul å se dig morfar!

Dagens kroppsglädje

Dagens sötingar. #goals såklart

Inredning #goals

Glömde säga en sak om disponentvillan. En uppstoppad fasan. Att jag inte har kommit på det förrän nu. Det måste vara visheten från min visdomstand som börjar märkas. Inte alla som får nya tänder när de är 47, eller nya idéer. Tacksam för båda???


Annars finns det en villa med gammal brandstation på tomten och gymnastiksal på andra våningen. Jag vet inte var Gryt eller Valdemarsvik ligger, men den kostade bara 1 975 000:-, bara marginellt mer än vad vi får för vår tvåa. Alltså, att få springa omkring i en gympasal! Hoppa bock (den ingår!), gå balansgång, å vilken dröm. Men planlösningen på nedervåningen (ca 120 kvm) är helt vansinnig och master bedroom var en trappa upp. Det är klart att man kunde sätta in en hiss, vi behöver inte två gästtoaletter i hallen. Men ändå, det var riktigt dålig planlösning så jag är ändå inte helt såld. Annars hade jag ju gärna flyttat till Valdemarsvik för att renovera och flytta väggar i ett gammalt skolhus med gympasal. 4 000:- i månaden bara för att hålla värmen över 18°. Nä, snarare 8 000:-. Men vi behöver inte ha så varmt i gympasalen. Och Mikael kan få ha övervåningen för sig själv och han är inte frusen av sig. Men då så. Fast man har ju knappt hjärta att ta bort de fina gamla skoldetaljerna som klädhängarna i kapprummet. Vi får se hur vi gör :-)

Det kostade förresten bara 30 200:- i uppvärmning per år.inte så illa.

Fint, men...

Underbar disponentvilla från 1850 för bara 3 495 000:-. Det får man en halvny lägenhetstrea på andra sidan gatan för. Intressant reportage I Sköna hem.

Men vad gör de mot en stackars OCD-drabbad???

Olika blommor

Jag har ju en viss smak när det gäller blommor och andras smak är inte sämre, bara annorlunda. Så här har jag verkligen ansträngt mig för att gå utanför min bekvämlighetszon och ta fram blommor som inte är min stil men vackra ändå. Det gick sådär, jag kan ju inte riktigt hålla mig ifrån det jag älskar. Men jag har försökt!

Oväntad eller väntad lip

När jag får upp bilder från Schweiz i mitt Pinterestflöde numera så börjar tårarna rinna. För att jag inte kan åka dit på sommarens familjebröllop. Jag borde inte bli förvånad över att jag är förkrossad. Gråter lite varje dag. Fattar inte att de ska vara där utan mig. Säger till Mikael att han måste hålla öron och ögon stängda, jag står inte ut med att han får se allt jag längtar efter och höra det vackra språket. Ja, jag är just nu mycket avundsjuk och lite missunnsam. Och lipar. Men jag har inget val, jag måste komma över det så som jag måste komma över allt annat i mitt liv som jag inte kan göra. Surar dock ännu.

Min favoritvy

Jag har bott här, runt hörnet där gatan slutar. Just den här vyn måste jag ha sett tusen gånger och ändå tröttnar jag aldrig. Det här är hemma för mig.

Inredningsdrömmar

Har verkligen inga planer på att göra om vardagsrummet, annat än att jag drömmer om att tapetsera om och slippa all kaffe med mjölk som vi har överallt här hemma. Men om jag skulle göra om så kunde det här vara nåt. Lite blekt för min smak, egentligen, men när man bara drömmer behöver man inte vara så knusslig. Bild från Mio.

Olyckligt

Mina två kungliga favoriter Maximal och Mary fångade i en något olycklig vinkel.

Så fint sagt

Män är ju män. Vi kan inte ha förväntningar på dem att de ska ge oss så mycket komplimanger som vi själva vill ha, men jag har ändå lyckats bra i sammanhanget för min man ger mig ganska ofta blommor och det älskar jag. Både blommor och att få dem av min man. Men härom dagen fick jag en uppriktig komplimang som jag går och tänker på fortfarande. Uppriktiga är ju de bästa, såna som de kommer på helt själva utan att man har klätt upp sig inför en dejt eller ställt ledande frågor som Ser min rumpa stor ut i den här? Det frågar jag förresten aldrig för jag vet mycket väl att det inte är rumpan som är det stora problemet på den här kroppen.

Men hur som helst. Vi var "mellan zappningar" härom kvällen och såg nån som skulle vara med i ett Gör om mig-segment. Mikael säger att hon ser rätt anskrämlig ut och det gjorde hon, särskilt håret som såg självtorkat ut i en utväxt frisyr som inte var varken lockig eller rak utan bara frissig. Och så säger han till mig (som ju har en del komplex för att jag nästan aldrig sminkar mig och har fett hår halva tiden men inte orkar tvätta det själv mellan hemtjänstens besök) att jag visst tar riktigt bra hand om mig själv i jämförelse. Han menar det väl, det vet jag eftersom det kanske inte låter precis som en komplimang utan mer nåt som en karl skulle tänka. Och då är det ju verkligen ärligt! Bästa sortens komplimang.

P.S. Framför spegeln idag plockade jag ett hårstrå från en leverfläck i ansiktet, och hårstrået var svart och tjockt som ett skosnöre. Ja, nästan. När man hamnar på sjukhus eller på vårdhem, är det nån som ordnar sånt åt en? Eller ska man ligga där och ta emot besökare och se ut som Snövits styvmor eller?

Nu hör jag Ellens röst. Hon rycker lite på axlarna och säger Äh... Det borde bli mitt årsord! Lite likgiltighet!

Jakten på följare

Jag vet ju att man är cool om man har många följare på Instagram. Jag vet inte hur många jag har där, men jag tippar på 50 riktiga och så ett gäng som följt mig för att jag ska följa dem, som nån gravidfotograf i Stockholm nu senast. Och nej, det tar jag inte personligt :-) Jag lägger dessutom in kanske ett foto om året, så jag är inte heller särskilt rolig att följa.

Ja, nu hör ni att jag inte gör mig några falska förhoppningar om att vara en populär mediepersonlighet. Varken falska eller förhoppningar, faktiskt. Om jag får välja vill jag hellre vara en Kulturprofil än en Mediepersonlighet, även om det ordet är lite solkigt just nu.

Men jag skulle vilja ha några följare till på Pinterest. Det vore häftigt att nå över en jämn och bra siffra. I skrivande stund har jag nämligen 24 654 följare på Pinterest. Och fler än en gång har jag sett snygga bilder som folk har fått från min blogg. Så att jag blir tipsad om mig själv alltså. I princip alla bilder här på bloggen kommer ju i sin tur från Pinterest, så det är ett självförhärligande kretslopp kan man säga.

Möjligtvis firar jag också snart jubileum som bloggare. Kanske tio år och jag började nån gång i april, det handlade om att Kajsa och Elsa lekte hund med presentsnöret. Kanske har jag missat tioårsjubileet, för jag tror att det snarare är 11 år nu. När jag började blogga hade jag inte träffat Mikael än och i år har vi varit förlovade i 10 år, så bloggen måste vara från året före det. Jäpp, nu hittade jag första inlägget om Elsa 4 år som lekte med presentsnöret och det var 11 år sen. Så synd att jag inte hade ett stort firande förra året. Kunde ju satt in en bild på en tårta, eller tio stycken faktiskt. Jag tror jag gör ett inlägg med 11 tårtor och sparar det så det läggs ut på rätt dag. Hihi.

Downton, igen!!!

Mamma påminde mig förra veckan om att Downton Abbey går på söndagskvällarna numera, med första avsnittet förra söndagen och del 2 och 3 idag. Trots att jag såg om hela serien, sånär som på sista säsongen som busarna aldrig visade, när den gick i december i nån annan kanal (nu är det på 7:an), så kände jag i söndags att detta ändå är bra investering av min tid. Och idag skrattade jag högt, särskilt åt "the old bat", plus att jag faktiskt grät lite i avsnitt 2 när Matthew lär sig om de privilegierades plikter och sen lät Mr Molesley hjälpa honom med påklädningen, fast han tidigare tyckt att det var ett löjligt yrke för en vuxen man. "Are you going to take away his livelihood when he's done nothing wrong?" Jag älskar när man ser hur både folk uppe och nere lär sig, utvecklas, ökar sin empati.

Och vid det här laget älskar jag alla karaktärer, både dem man inte ska gilla och de som är mer publikfriande. Det enda jag vill ändra på -- ja, jag köper till och med några svårsmälta händelser från längre fram i serien -- är kanske namnet på hunden som väl är Isis. Men i Sverige säger vi ju IS så det är ok.

P.S. Mikael hade tur nu i veckan. Tur att jag tog honom tillbaka efter ett grovt övertramp vill säga. Jag berättade att serien börjat om och att jag hade bestämt mig för att se om den och hur nöjd jag var med beslutet. Att den till och med är bättre nu och att jag blir mycket tagen av den. Då kallade han den för Downtown Abbey och det var nära på att jag skickade honom i säng utan middag! Vissa saker skämtar man inte om.

Bestämma sin stil

Tänker lite extra på bröllop nu. Här är några genvägar som underlättar hur man fattar beslut.

Välj ut tre ord som beskriver ditt drömbröllop. Ex mysigt, ståtligt, bekvämt, glamoröst, roligt, elegant, klassiskt, stramt, lantligt, minimalistiskt, konstnärligt, glatt, bohemiskt, romantiskt, marint osv. Dina tre ord ska du gå tillbaka till när du står inför olika beslut. Då blir ditt bröllop sammanhållet.

Om du inte kan säga vad du vill ha för stil, titta på din klocka. Den kan vara romantisk, sportig, klassisk, dramatisk. Det ger bra ledtrådar. Annars kan du titta på dina skor, finns det nån röd tråd där?

För min del är färger viktigt. Egentligen är mitt råd att man tar sina favoritfärger, inte att man anpassar färgerna efter säsong eller festplats. Rött kan t ex anpassas efter varje årstid och plats genom detaljerna man parar det med, och det gäller de flesta färger. Olika textur på detaljerna för också tankarna till olika årstider.



Man kan ha väldigt olika stil även om färgerna är samma. På brudbuketten är det väldigt tydligt. Hör kan man också tänka på några centrala ord, t ex stram, fyllig, vild, dramatisk, mild, bohemisk, lantlig. Bruden på ett japanskt, minimalistiskt Yasuragibröllop lär inte ha en bukett ängsblommor som spretar. Så stilen går igen på många detaljer.

Det som gör störst skillnad när det gäller att dekorera en festlokal är färg och tyg. Att ha små ljuslyktor i en av bröllopsfärgerna är såklart fint, men den detaljen är så liten att den inte kommer att påverka intrycket särskilt mycket när man ser på hela lokalen. Helst vill man få så stora effekter som möjligt på så enkelt sätt som möjligt. Det som ger mest bang for the buck.

Vad gäller färger finns det olika teorier om vilka färger som passar ihop. De hör oftast ihop med ett än färghjul och man väljer då färger som hör ihop på olika sätt i cirkeln. Men man kan till och med få mina eviga no-nos beige och grå respektive marin och svart att fungera tillsammans om man gör det rätt. Som exempel kan man ha beige och grått i romantisk, lantlig stil med trä, spetsar och burlap, säckväv heter det nog på svenska. Gör man det i champagne och silver och guld blir det istället klassiskt, stramt. Vissa färgkombinationer känns naturligare till en viss stil, som marinblått och vitt och rött, eller brun och rosa, men i princip kan man utgå från sin favoritfärg och sen styra stilen. De två ihop, färg och stil, kan sedan tillämpas på allt från inbjudningar, servetter, bordsdekorationer, placeringskort, bröllopstårta osv.

Om man redan har nånting, t ex en klänning eller en festlokal, så kan man ändå försöka hålla ihop bröllopet genom att styra stil och färg. En festlokal i en lada kan göras om till ett havstema om man t ex använder raffia ihop med det marinblå snarare än rött. Fast små detaljer ska kanske inte avgöra, men jag menar att man kan göra ett välutfört och genomtänkt bröllop under de flesta förutsättningar om man väljer färg och stil först. Rosa kan göras dramatiskt, romantiskt eller lantligt osv.

Och förutom att välja rätt brudgum och bekväma skor så tror jag dagen blir som lyckligast om man ser sin favoritfärg om och om igen. Så var det för mig. Jag har glömt en del av detaljerna men kommer ihåg färgen.

Så upp å ner!

Jag har så mycket glädje i livet, så fantastiska erfarenheter och förhållanden. Men samtidigt har jag så mycket sorg att det är som att åka berg- och dalbana varje dag. Nu är jag ju galen i tivoli men när det gäller känslor så är det inte lika kul med stora variationer. Inte att vara låg heller, men. Jag kan ju alltid hitta på nåt att klaga på, det är inte svårt.

Förra veckan ar vi borta en stund på kvällen och jag hade sen min hemskaste natt på länge. Jag var så övertrasserad att Mikael undrade om jag verkligen kunde klara mig själv när han skulle köpa lite kakor. Och sen på natten blev det ännu värre, det blir ju ofta det efter några timmar. Hur som helst.

Idag fick jag ett snabbt löfte om världens bästa reskamrat till mitt älskade Sicilien och hotellet som jag fortfarande drömmer om att åka tillbaka till. Maten får mig att dregla som alla Pavlovs hundar tillsammans! Så gick jag och la mig nyss och drömde om att åka dit. Jag drömmer ju ofta om alla möjliga saker, tapetsera och sånt. Men så tänkte jag på hur dålig jag blev av födelsedagsbarnsvisiten, och att bilresan var hälften så lång som till Arlanda, och sen insåg jag som jag brukar att jag kan lika lite åka till Sicilien som till månen. Även om jag tror att jag bara ska ligga i sängen dygnet runt och bara gå upp till middagen och åka rullstol dit. Det var ju vad jag gjorde för tre (?) år sen till Italien och då mådde jag gördåligt efter halva veckan och visste inte hur jag skulle stå ut. Och hade ett bättre utgångsläge än nu dessutom. Och då följde jag aldrig med till frukost eller lunch och blev körd i rullstol den lilla biten till poolen, där jag låg och flöt korta stunder. Det är underbart för kroppen att ligga och flyta i en varm pool, jag skulle så gärna göra det igen. Och äta den underbara italienska maten.

Men så kommer det en backe på berg- och dalbanan. Jag inser att jag inte kan. Inser verkligheten. Jag tål inte verkligheten!!!

Och så börjar det gå upp för mig, nu när det handlar om att inte drömma utan se sanningen i vitögat, att jag faktiskt ska stanna hemma från familjebröllopet i sommar. Det ska vara i södra Tyskland, precis där jag bodde på andra sidan gränsen när jag var ung och kallade Basel hemma. Jag längtar så efter att återse det, att höra den speciella vackra tyskan i öronen, att åka spårvagn i Basel, gå i gamla stan. Och att inte få vara med när Mikaels äldste son gifter sig är ... plågsamt. Jag vill inte vara den feta på alla familjefoton men jag vill inte vara borta heller! När man blir totaldäckad av 20 minuters bilfärd och stillsamt sällskap med familjen, så vet jag ju hur jag skulle må om jag åkte på bröllopsfest i södra Tyskland. Das gåht ja nyt (das geht ja nicht), som man skulle ha sagt. Tänk om den där ceremonin man måste ha typ i stadshuset för att det ska vara lagligt börjar kl 12? Då är det inte ens nån idé att åka om jag så hade kunnat ligga ner på en flygande matta. Då kan jag lika gärna åka till månen. Bara månen i mina reseplaner.

Och jag blir arg och ledsen. Förtvivlad. Lite rädd också att några inte ska förstå utan tro att jag har ett val men väljer att inte göra det för att han inte är mitt blodsbarn utan mitt styvbarn, styvvuxen, vad man nu ska säga. Men det är skillnad på att åka till min bror i grannkommunen. Och inte ens det tålde jag ju. Men det såg ingen, möjligtvis anade Mikael att jag var extra dålig efteråt. Jag har så mycket sorg för familjen, för att jag inte orkar upprätthålla några kontakter, varken med mina föräldrar och syskon och syskonbarn, eller med Mikaels barn och barnbarn. Jag drömde om att bli en ytterligare person i deras liv som bara var en positiv vuxenrelation. Och jag orkar inte ens prata i telefon. När jag träffar min älskade syster blir jag så överväldigad att jag inte kommer på att fråga det jag undrar för jag är så fullt upptagen av att förstå eller ta in vad hon säger. Nu minns jag knappt vad vi sa, jag behåller inte informationen i huvudet. Föreslog skräpfisk till middag imorgon men M sa Det åt vi ju härom dagen, du hade lagat det. Va? Jag har inget minne av någotdera.

Nån dag sa jag till Mikael att jag ibland känner mig som om han är gift med ett barn. Han opponerade sig, snällt men också ärligt. Men jag glömmer att lägga tillbaka saxen i lådan efter mig. Out of sight, out of mind. Sånt. Att ha en vuxen karl som får plocka undan efter mig känns, ja, jag vill på ett sätt säga förnedrande. Om jag har glömt nåt så har jag säkert gått och lagt mig, kan ju vara uppe så små stunder, och då får Mikael plocka undan efter mig som om jag vore ett barn. Jag vet inte varför det skulle vara förnedrande, men att bli av med sina vuxenförmågor och aktivitetsförmågor känns väl både utlämnande och i brist på annat förnedrande. Att bli barn på nytt säger man ju att gamla blir, men plötsligt förstår jag hur fruktansvärt det måste kännas att börja använda blöja när man varit professor. Jag har ju vissa drag av både senilitet och rena ålderdomsbesvär så jag känner igen mig i den processen. (Och min ena äggstock var som en 80-årig kvinnas, så jag kan åldersbestämmas utan problem.) Och är också rädd för att hamna på hemmet.

Jag ska ta och lösa några sudoku nu, kanske läsa nåt i nån inredningstidning (alla de jag gillar finns med på Readly, det är görbra!). Inte skriva deprimerade inlägg med stilnoct i kroppen. Jag får snart skriva en lista för vad jag får och inte får i olika situationer.

Min syster sa till mig att jag är vettig. Det betyder mycket när jag känner av så mycket av mina kognitiva problem, och har komplex för mycket annat också i samband med sjukdomen.

Jag blir helt slut av det här jobbiga.

Vackert!

Ser på ett pogram om ett gammalt kriminalfall i England där två föräldrar dödade sina sex barn genom att bränna ner huset. Två bröder, grannar, som försökte rädda barnen intervjuas. En av dem är så vältalig att jag mitt i det hemska han berättar blir fullkomligt tagen. Han säger att han såg en flicka genom fönstret, att han försökte komma in i huset upprepade gånger. Så säger han: Har en eld pratat med dig nån gång? Ju närmare man kommer, desto tydligare säger den: Kommer du hit så dödar jag dig. Han grät för att han inte hade kunnat rädda barnen, jag såg hur det hade påverkat honom. Men jag kunde inte komma över hur han hade personifierat elden. Jag tror han hade rätt. Bara en som varit så nära en brand kan uttrycka sig som att den pratar med en.

En gång pratade Mikael och jag om att normala saker som vatten och vind, ja, egentligen oskyldiga saker som en vattendroppe och en osynlig blandning gaser, kan orsaka så stora skador. Tsunamin på annandag jul är ett exempel. Och eld är ju en grundläggande sak för människor. Vi behöver värme i kalla klimat, ljus, och så blir maten godare om man steker den. Men en eld kan döda sex barn och orsaka trauman hos två som försöker men inte kan rädda dem, och som för alltid har synen av sex döda små barnkroppar på trottoaren på näthinnan. Att Mikael hann bromsa och inte för evigt behöver se en blodig, livlös kropp på näthinnan är jag tacksam över. Men inte alla slipper det.

Jag har sett klart på programmet nu. Mannen hade tänkt orsaka en brand och säga att det var hans älskarinna, som han hade en vårdnadstvist med, som startade den och att han var en hjälte som hade fått stopp på branden. Men istället tog elden sin egen väg och dödade sex barn under 13 år. Ett gripande program. Jag är ju svag för brott, på TV och i böcker, för att det destillerar människan till god och ond och det är fascinerande och spännande. Och jag blir så lycklig när människor kämpar, reser sig upp och blir hjältar, och vinner över det som är vår fiende. Jag blir så inspirerad. Lite som när jag ser på friidrott på TV. Att de kan vara relativt normala människor, kanske som du men inte som jag, men ändå, och som kan flyga fram så fort, långt och högt att det ser ut som magi. Min man påstår att jag gillar att se på alla sporter på tv, men det håller jag inte med om. Men jag blir alltid fascinerad när folk gör saker bra, numera kan jag bli fascinerad när nån böjer sig ner och plockar upp nåt från marken utan att stånka och stöna. Som min hemtjänst när jag tappat tvålflaskan.

Sen är jag också svag för människor som kan berätta.

Och just nu är sagan om Akademin en rysare helt i min smak. Eller ja, väldigt mycket inte min smak, men en thriller är det, även i de tidningar som inte normalt gör sensation av saker och ting.

Den som har en historia vinner mig. Om nån sen uppför sig som en hjälte så är jag såld.

Felkodat?

Jag har ju fått två mail om att jag borde vara intresserad av zombie apocalypse party ideas på Pinterest, men jag tror detta tidningstips var ännu mer felkodat.

Bara min åsikt

Frostenson. Jag tycker inte hon ska bära ansvar för vad hennes man gjort.

Kanske ska hon bära ansvar för att hon offentligt vägrar erkänna att han ens gjort nåt.

Men vad hon har gjort är att delta i att Akademin gav hennes Forum pengar och det är inte ok.

Men jag har samtidigt svårt att tro att hon är den enda med förmåner som inte blivit fartblind. Självklart i politiken, men hon är inte först i Akademin heller om att göra fel. Så varför straffas hon hårdare än männen?

Dagens knytblus

Det är en blus och man kan knyta nåt i halsen. #saradanius

Dagens kärleksförklaring

Resten av familjen kom före mig och Mikael till firandet av Johannes som snart fyller 1. De hade ansträngt sig i en timme för att värma upp lille Johannes. Han är såklart underbar men är inte lättlurad, så bara för att man säger Bö! Tittut! så har man honom inte på kroken. Men när vi skulle gå så pussade jag honom på handen och då sträckte han fram handen och ville att jag skulle göra det igen. Tyvärr är förstaplatsen redan tagen idag, det finns nog inget Mikael kan göra som slår det. Men alla andra dagar är Mikael nummer Ett för mig.

Inte så baksugen, längre

Jag har varit så sugen på att baka i flera månader, så jag har faktiskt bakat kladdkaka två gånger. Man rör bara ihop saker i kastrull och gräddar i 13 min, så det är ett görbart projekt. Och en gång gjorde jag chocolate chip cookies, men använde apelsinkrisp istället för schweizernöt som chokladhack. Tyckte det blev för sött. Men det hindrade inte att vi åt upp dem på en vecka eller så.

Men vad längtar jag VERKLIGEN efter?

En lax- eller räkbakelse. Eller en helt vanlig räkmacka bara, på en tekaka, funkar fantastiskt. Mmm. Tusen gånger godare än kladdkaka eller hemska söta kakor.

En plusgrad!

Jag vet inte vad vi har att vänta oss från den här vintern och våren. Jag är inte synsk och inte utbildad meteorolog. Jag har ju tillgång till diverse bevis från det förflutna, som att när min pappa fyllde 50 den 19 april för drygt 20 år sen så snöade det så långt söderut som Borås.

Och tänk vad ni brukar ha på er på majbrasorna. Vintervantar, mössa och halsduk brukar jag komma ihåg.

Så vi får se. Vi har inga snöhögar kvar hos oss, men vid infarten till området finns två högar som är en våning höga.

Men hörni, sätt inga pengar på att våren är på väg.

Min bästa barometer är när min hemtjänstperson kommer. Förra veckan var det vinterjacka. Veckan före det vinterjacka och kofta. Nu var det vår- och höstjacka med koftan i bilen. Så jag ser ju att det går framåt, men det kan ju börja snöa när som helst. Nu är det hur som helst en plusgrad ute. Ungefär som det brukar vara på midsommar.

Ordkunskapstest!

Jag faller för alla ordkunskapstest jag hittar. Här har de satt ihop de 26 ord som flest missat på Högskoleprlvets orddel det senaste decenniet.

Tyvärr kunde jag bara 25 av 26. Irriterande.

Om ni är premiumkunder kan ni göra testet här, annars får ni bara sukta. (Min bild är bara ett foto av min skärm och går inte att klicka på och komma nånstans.)

Några skratt