Minus och plus

För tredje gången på en vecka stöter jag på en och samma tanke, så nu skriver jag om den.

En tävlande i Vem vet mest hade doktorerat i återvinningsbeteende, dvs att folk åker och återvinner men har motorn på.

Sen läste jag en ledande inredningsblogg där vederbörande renoverat köket, har Vill ha-listor men samtidigt promotar återbruk och miljötänk.

Och så hörde jag idag ett tal på min kyrkas världsvida konferens där historien om den bedjande fariséen och saduccéen nämndes. Fariséen sa ungefär Tack, Gud, att jag inte är som andra (utpressare, våldsverkare osv) och den andra bara ödmjukt vädjade Herre, tänk på mig syndare. Jag citerar helt vansinnigt, men jag är för trött för att orka ta fram citaten och för pigg för att somna och vill gärna få fram poängen ikväll ändå.

Poängen ja, är den Gör man lite rätt så får man inte göra fel alls? Eller Vilken dubbelmoral att köpa nytt kök. Gör ett rätt och ett fel ändå plus?

Frågar man Mikael så svarar han rent matematiskt att det gör ju inte det. Och det är kanske lätt att falla in i beteendet att om man har återvunnit så är man så duktig att man kan kasta en pantflaska. Och när det gäller synder så blir det väldigt uppenbart om man tror att något elakt man gjort uppvägs av tre Hail, Mary.

Så hur ska vi se på saken? Självklart ska vi inte slå oss för bröstet vare sig vi återvinner flaskor eller behåller köket. Eller låter bli att mörda. Och självklart ska vi ur ett andligt perspektiv lita på att Gud kan förlåta vad och vem han än vill. Ingen är så dålig att inte Gud ser något gott i hen.

Men det betyder inte att vi kan fresta hans tålamod med mening, eller andras. Och visst måste vi försöka rädda miljön, och äktenskapet, och de fattiga. Vi måste göra så gott vi kan. Kanske också inse att de fattiga är lite mindre fattiga än vi tror, tack vare Hans Rosling. Men fortsätta att tänka på dem som lever på under en dollar om dagen. Känna empati med dem, och bidra ekonomiskt osv till att utrota fattigdomen på det sätt som vi anser bäst. Kanske avstå från ett köp, fast man har råd, om man värnar miljön och inte bara måste visa upp sin Dagg-vas på Insta. Istället göra något vettigt av sin tid på jorden, i sin familj, ja, ni fattar.

Man får ha dyra vaser, men man får inte behandla dem som barn och dem som inte har dem som osynliga?

Är det så enkelt som att man gör så gott man kan, helt enkelt? Och inte skryter om hur bra man är, särskilt när man inte är det. Om jag får be.

Själv har jag ju i normala fall nästan sjukligt bra självförtroende, men jag har kommit ner på jorden för ett tag sen. Ner på jorden från mina höga hästar alltså.

1 kommentar:

Monica sa...

Många bra tankar som jag delat med dig. På mina dåliga dagar, "alla är idioter", delar jag tanken att det stör mig att söderkisar bara äter ekologiskt, inte har bil, tycker att Sverige ska ta hand om alla som har det jobbigt och rynkar på näsan åt Ullared. Andra dagar älskar jag alla och kommer ihåg tanken som jag parallellt har fått i mig sedan barnsben, den att vi alla blir dömda efter vår kunskap och förståelse. Idag lutar jag åt det senare.