Tankar om hjälp och bidrag, fast inte som det låter

Min Sara har erbjudit sig att göra nåt förfärligt snällt för mig och jag kände mig frestad att tacka ja, för min skull, men även att tacka nej för hennes. Hon är ju också sjuk osv osv. Har barn, och det komplicerar ju situationen med orken så väldigt. Ja, ni fattar. Men som ni kanske anar så kommer jag nu att berätta att jag har bestämt mig för att tacka ja, och såklart att Sara bestämmer premisserna och säger stopp om det inte går. Men det är fortfarande svårt att tacka ja, och vad jag tänkt angående det ikväll ska jag berätta nu.

En kvinna i min kyrka, Kirsti S, och jag kommer bra överens. Hon är konstnärlig och klok, finsk med allt vad det innebär av sisu osv, men "ändå" varm. Jag menar verkligen inget illa om det nu låter som det. Jag är supertrött och har migrän så det är värre i knoppen än det brukar vara, men jag vill gärna berätta om det här innan jag glömmer det.

Kirsti och jag är båda med i en facebook-grupp med kvinnor som pratar om vår tro. En gång för ett bra tag sen berättade hon att hon och hennes man hade fått i uppgift att tala inför en stor grupp. De har en unik uppgift i kyrkan som ledare för verksamheten i ett av våra tempel, de är i Helsingfors som volontärer i tre år. I Sverige och Danmark finns också ett tempel, men det är inte vanligt att det finns det med så pass liten folkmängd/medlemsantal. I Storbritannien finns t ex bara två tempel, i Frankrike ett osv. Så det är liksom inte vem som helst som de ber att vara högst ansvarig för ett tempel i vår kyrka.

Kirsti frågade i alla fall om vi i gruppen hade några tankar om ämnet hon skulle tala om och jag kom på en sak jag lärde mig när jag var nysjuk. Plötsligt gick jag från ung och högfungerande till att sova i ett år, typ. Jag kämpade med värdelöshetskänslor eftersom jag dittills kunnat basera mitt värde på allt som jag var duktig på. Jag har det fortfarande kvar, jag kunde ju inte låta bli att skryta över mina VG på universitetsexamensuppsatserna här härom dagen, fast det säkert var 15 år sen. Men då var bristen på duglighet om möjligt ännu tydligare än nu, bara för att kontrasten mot frisk var så stor. Nu är jag ju mycket handikappad och mer handikappad, så även om jag inte har lärt mig att bara tro på mitt värde som helt oförmögen, så har jag i alla fall kämpat med det i 23 år. Då var jag helt färsk och topparna och dalarna var fortfarande större och känslorna råare. Men nu tappar jag bort mig.

Mitt i allt detta ser jag en dag ett plastmått hos mamma och pappa, ett genomskinligt med olika siffror runt om för deciliter och sen också för gram av socker, vetemjöl osv. Så om man häller i lite vatten på måfå, så kanske måttet visar 3,2 deciliter, 250 g mjöl och 415 g socker. Det är lika mycket vatten i, men siffrorna för mätning är 3,2, 250 resp 415. Som exempel. Av det förstod jag att vi har olika årstider i livet och vi kan inte mäta oss själva på samma sätt i alla situationer. Man är ju van vid att ens längd är ens längd, en absolut siffra, men plastmåttet fick mig att inse att jag hade gått från 415 till bara 3,2, men det var ändå lika mycket vatten i måttet. Alltså mäts inte ens värde efter hur mycket man kan prestera i en viss livssituation, om det nu är mycket eller väldigt lite. Jag har svårt att fatta mig kort. Men den här insikten gjorde stort intryck på mig och jag har den fortfarande med mig, 20 år senare. Den är ju sann för alla människor, inte bara sjuka. Ingen är väl lika vältränad eller snabbtänkt eller rynkfri som när man var 20. Men ens värde är detsamma, oavsett prestationer och omständigheter.

Ja, den här historien känns som en som jag verkligen behöver lära mig om och om igen, för jag vill liksom prestera mycket. Jag berättade den i alla fall när Kirsti frågade den där gången i gruppen och nu berättade hon att hon hade använt berättelsen om plastmåttet "för hela Finland". Jag blev så glad över att jag, som numera tar emot hjälp från i princip alla jag möter, kunde bidra och hjälpa någon annan. Inte för att prestera, bara för att hjälpa någon.

Det är viktigt att få känna sig delaktig och inte bara delta i en passiv roll utan också utföra något, tillföra något. Att öka någots värde genom ens insatser. Det är kärnan i alla yrken, alla hobbies, all mänsklig kontakt. Man vill skapa tillväxt, ekonomisk kanske eller intellektuell, social, känslomässig eller andlig. Man vill att något ska se vackert ut eller låta vackert, så folk reflekterar eller njuter pga det man sjunger/spelar/målar/syr/dansar/skriver. Att träna sin hund eller att snickra eller meka med bilar är samma sak, att lämna något i bättre skick än man fann det. Till och med den i min smak självcentrerade sysselsättningen bodybuilding går ut på att förbättra, i detta fallet styrkan och utseendet hos sin kropp. Och säga vad man vill om politiker, men till och med de drivs (i bästa fall åtminstone) av viljan att lämna landet i bättre skick än man fann det. Man vill att människor ska ha blivit berörda av en, man vill ha gjort ett avtryck i någon människas själ innan man dör, inte förbli en obestämbar vindpust. Man vill interagera så att andra mår och är bättre än när man fann dem. Man vill hjälpa, bidra.

Så jag insåg idag att när man säger att fast det är dåligt att vara fixerad vid sina prestationer, så är det positivt att vilja bidra, tillföra något. Det är en god känsla. Och om jag blev så glad när Kirsti kunde använda min historia, så inser jag att jag måste låta Sara hjälpa mig. Hon förtjänar det. För om ingen går med på att få, så kan inga ge. Och då är mänskligheten alldeles utfattig.

7 kommentarer:

Marie K sa...

Så fina tankar! Detta blev min morgonläsning till påfyllnad inför dagen. Du bidrar Anja. Finns inget tvivel hos mig om det!

Sara sa...

Så oerhört fiffigt med plastmåttet, det får du lov att ha med i en bok!

Det är något jag har haft anledning att tänka på en hel del, det där med fåendet, tagandet och givandet och att det ofta är oklart vem som får mest, tagaren eller givaren.

En av de svåraste sakerna med att vara sjuk eller fattig är att man inte kan hållas och vara generös på de vardagliga, enkla visen. Men att släppa fram andra människors godhet och låta dem göra något som stärker dem är egentligen inget konstigt utan bara vad varenda dagisfröken, lärare, ledare eller förälder gör (eller borde göra).
Men beroende på vilken situation man befinner sig i som mottagare är det ju inte alltid så lätt. Jag tänker ofta inte på att be familjen om hjälp med småsaker som att hälla av pastavattnet eller fylla på toapapper, trots att L tjatar om att låta dem göra det och spara min energi till att sällskapa med dem eller göra andra meningsfulla saker. Och då slås jag av hur egennyttigt det är att inte be om hjälp med sånt som de gärna gör. Och så skäms jag när jag lägger kraft på sånt som inte ger dem ett smack, men det knepiga är ju just att ibland är det svårt att vara generös med saker bara för att de ger mig en känsla av normalitet.
Däremot såna saker som jag fattar att det är hål i huvudet att göra (som bära flyttkartonger eller vika lakan) är det lättare att vara generös med.

Min moster är ju ofta här och hjälper till och jag kan lugnt säga att jag inte fattar hur vi skulle ha klarat de här åren utan henne. Och en sak som jag har fått lära mig som är kanske det smärtsammaste med alltihop är att stå tillbaka som förälder. Att låta henne ge den omvårdnad och tröst till barnen och att låta henne ta den roll som jag skulle velat haft som den som hittar på roliga saker och den som alltid finns där. Men samtidigt ser jag ju hur mycket det ger henne att få vara den personen. Och hur mycket det ger barnen att ha en sån mormoster. Eller andra trygga personer för den delen. Tänk om jag hade envist stångat mig blodig och inte tillåtit det!

Ja, så jag har kommit fram till att det enda sättet att känna att man gör nåt för andra människor är att göra något för andra människor. Och med såna gåvor kanske man inte tydligt vet vem som är givaren eller vem som ger mest. Och det är ju ingen tävling vare sig i givande eller tacksamhet.

Anja Olergård sa...

Tusen tack, Marie! Jag blir glad! <3

Anja Olergård sa...

Sara, kloka du. Jag håller med om allt du säger, även om jag inte vet hur det känns att ta ett steg tillbaka som förälder. Jag hade ju två barn som jag älskade som mina egna och träffade så mycket jag bara orkade. Har alltid varit tacksam till mamman för att hon vågade släppa fram mig. Det är det största någon gjort, dela sina barn med mig. De bor i usa nu så det självdog typ.

M säger också jämt att den bästa användningen av min energi inte är att plocka ur diskmaskinen utan att jag gör något som är unikt mitt, kanske uppmuntrar nån, skriver nåt, osv, nåt som kommer från mitt hjärta. Plocka ur diskmaskin är väldigt generiskt, det behövs ju verkligen inte att just vi gör det. Men man drivs som du säger av en vilja att vara normal. Har också tänkt på det där med kärleksspråken att jag gärna visar kärlek genom att göra tjänster, Men då passar disken inte in i saken ur ett annat perspektiv, och en instinkt passar inte ihop med ens sjukdom. Varning för ironi: Det är tur vi är sjuka så länge att vi hinner lära oss sånt...

Monica sa...

Så spännande det är, det här. Livets komplexitet upphör aldrig att fascinera. I går hade vi städdag i Bredavik. Vi har bestämt att ha det varje fredag, alla som är där då. I går var vi några få vuxna, men många barn. När det gått några timmar var huset jättefint och luktade gott och jag kan ärligt säga att alla bidrog på ett strålande sätt, oavsett ålder och kapacitet. Ibland glömmer jag hur viktigt det är att släppa fram alla som inte har samma energi och kapacitet som jag. Det går ju så mycket fortare om jag fixar... Att påminnas om vikten att bygga en bred bas var det jag behövde höra. Jag känner att det jag tagit så för givet i alla år inte längre är självklart. Det är skrämmande att inse, men också lärorikt.

Anja Olergård sa...

Hela den aspekten med barns iver att hjälpa hade jag glömt! Belle vill alltid duka och dela med sig av godis. Ja, här är faktiskt devisen Alla ska med! rena rama sanningen.

AL sa...

Mkt bra jämförelse m dl måttet!

Känner igen mig i Mikaels diskmaskinstankar och diskussionerna hemma om kapacitetsdistributionen. Begränsade energiresurser måste vägas o fördelas dagligen. Hos oss har det växt fram en daglig fråga vi ställer varandra: Vad är det [jag kan göra] som är till störst hjälp för dig idag? Den andre svarar och man bidrar med sitt lilla moment den dagen, men vet att insatsen ändå gör den viktigaste skillnaden. Vissa dagar är det just plocka ur diskmaskinen, få sovmorgon eller en barnfri halvtimmes vila, ringa ett samtal till vårdinsats, hämta ut mediciner etc. men ofta behöver någon mest en kram mitt i eländet för att orka hålla humöret uppe.