Surrealistiskt

Jag blev orolig för en ung mans skull härom dagen. Han har körtelfeber och vill inte riktigt ta det så lugnt som jag vet att man borde då. Så många med ME säger att körtelfeber var det som utlöste åratal av handikappade sjukdom. Hade så gärna velat att nån hade sagt till mig hur illa det kunde gå om man inte låter kroppen bli frisk i fred. (Men jag har så förfärligt svårt fortfarande att aktkvitetabegränsa mig så kanske hade jag ändå inte fattat, eller velat fatta. Men i efterhand är man ju så efterklok.)

Sen hör jag om lunginflammation, barnsjukdomar, feber på fjärde dagen. Och allt låter så surrealistiskt. Jag ska inte säga att jag alltid har feber, för det har jag inte längre. Men i många år var det så. Jag har däremot ont i halsen varje dag. Blir visserligen aldrig smittad av nåt, tror det är 13 år nu utan minsta tillstymmelse till förkylning. Men snorig varje dag, hostig varje dag, influensakänsla varje dag, febrig så fort jag gör för mycket. Och att kroppen vägrar smitta är visst ett större systemfel än att garden är nere och man får allt. Fast jag fick magsjuka från Mikael som han fick från några jobbkollegor som han inte namngav för jag hade blivit så arg på dem. Jag fick inflammation i nåt muskelfäste vid bröstbenet för att jag hade spytt så mycket. 48 timmar från helvetet.

Men jag kan inte tänka normalt längre. Jag kan inte tro att folk kan springa, böja sig ner, hoppa i trappor. När folk är sjuka känner jag att de liksom inte är trovärdiga när det handlar om dagar eller veckor. Sjukdom mäts numera i tiotal år. Men det är ju inte normalt. Det är ju jag som inte är normal, jag som är surrealistisk, inte de andra.

Jag har så många saker som är fel att jag kunde ha en tid hos läkaren varje vecka för att prata om det. Just nu har jag så ont i bröstet, vet inte om det är hjärtat, har haft av och till senaste veckan, men också av och till i ett halvår. Eller ett år, hur ska man kunna hålla reda på det? Jag har fortfarande inte kommit ihåg att be Mikael ta in blodtrycksmätaren som han hade med sig på kurs, men högt blodtryck ger inte bröstsmärtor vad jag vet. Så troligare är väl att det är reflux, fast jag äter antacida morgon och kväll. Och det är ju inte nåt man tar upp med läkaren om man bara har tid i en kvart. Men jag kan ju inte alltid veta vad som är farligt och som jag borde ta upp. Mikael har också massa symptom, inte diabetesrelaterade som väl är, men han är inte heller frisk. Vem är frisk förresten??

Såg ett litet avsnitt från ett program om en 20-årig dvärg som betedde sig som ett barn. Jag vill inte vara elak, men jag är för trött nu för att redigera mig själv. Men hur bemöter man en person som ser ut att vara 4 år, och som många gånger uppförde sig så också. Inte håller man en 20-åring i handen när man går bredvid henne på väg till bion, men man gör det med en 4-åring. Hon var inte som de små människorna som har varit på ett annat TLC-program, som är annorlunda i proportionerna. Hon såg helt normal ut, fast bara krympt. Precis som Belle faktiskt. Hur svårt måste det vara att bli bemött som vuxen när man ser ut som ett barn, lägger benen under sig på sätet som ett barn, får vredesutbrott som ett barn. Och hur mycket beror omvärldens reaktioner på det man själv sänder ut? Jag är ju numera ganska socialt awkward, dels pga ovana men också för att så mycket av min energi går åt till andra saker i sociala situationer, som stå upp kanske, fatta vad de säger osv, att för lite blir kvar till finliret. Jag har skrivit om det förut, och det blir inte lättare. Men jag vill inte sända ut konstiga signaler, eller att jag inte kan prata om nåt annat än sjukdom. Men ni ser ju själva hur bloggen tippar över mot en beskrivning av att leva med ME. Först var det bara en blogg om mig, inte om ME. (Pun intended!)

Ja, ingen människa är väl normal. Det finns inget normal. Men man vill i så fall vara ett charmigt ufo, inte ett läskigt!

4 kommentarer:

modren sa...

Du är ett mycket charmigt ufo.
modren, jävig?

Monica sa...

Jag tycker det var så fint och omtänksamt att du gav din version av verkligheten. Ibland är det svårt att veta var man ska placera sig själv i förhållande till tro/tillit/förnuft. Önskar så att din verklighet inte var så utmanande. Kram!

Anja Olergård sa...

Jag önskar detsamma åt dig! Kram!

AL sa...

Charmtroll ær sååå gammalt. Nu kommer charmufo:na!