Män är ju män. Vi kan inte ha förväntningar på dem att de ska ge oss så mycket komplimanger som vi själva vill ha, men jag har ändå lyckats bra i sammanhanget för min man ger mig ganska ofta blommor och det älskar jag. Både blommor och att få dem av min man. Men härom dagen fick jag en uppriktig komplimang som jag går och tänker på fortfarande. Uppriktiga är ju de bästa, såna som de kommer på helt själva utan att man har klätt upp sig inför en dejt eller ställt ledande frågor som Ser min rumpa stor ut i den här? Det frågar jag förresten aldrig för jag vet mycket väl att det inte är rumpan som är det stora problemet på den här kroppen.
Men hur som helst. Vi var "mellan zappningar" härom kvällen och såg nån som skulle vara med i ett Gör om mig-segment. Mikael säger att hon ser rätt anskrämlig ut och det gjorde hon, särskilt håret som såg självtorkat ut i en utväxt frisyr som inte var varken lockig eller rak utan bara frissig. Och så säger han till mig (som ju har en del komplex för att jag nästan aldrig sminkar mig och har fett hår halva tiden men inte orkar tvätta det själv mellan hemtjänstens besök) att jag visst tar riktigt bra hand om mig själv i jämförelse. Han menar det väl, det vet jag eftersom det kanske inte låter precis som en komplimang utan mer nåt som en karl skulle tänka. Och då är det ju verkligen ärligt! Bästa sortens komplimang.
P.S. Framför spegeln idag plockade jag ett hårstrå från en leverfläck i ansiktet, och hårstrået var svart och tjockt som ett skosnöre. Ja, nästan. När man hamnar på sjukhus eller på vårdhem, är det nån som ordnar sånt åt en? Eller ska man ligga där och ta emot besökare och se ut som Snövits styvmor eller?
Nu hör jag Ellens röst. Hon rycker lite på axlarna och säger Äh... Det borde bli mitt årsord! Lite likgiltighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar