Jag brukar ju inte bry mig om nåt annat Nobelpris än litteraturpriset. Det är ju det enda jag begriper mig på, även om jag älskar Nobelfesten, klänningarna, håruppsättningarna, maten, underhållningen och talen. Nu har det ju varit mycket tankar på Nobelpriset i litteratur och hur det ska gå med årets pris i och med allt strul i Akademin.
Så ser jag på en bok jag har lagt på soffbordet, jag har faktiskt läst halva och det är en bedrift! Jag har insett att jag kan läsa lite, lite ibland om jag låter bli en del annat kognitivt arbete. Det är svårt att få det att fungera eftersom jag måste läsa ofta för att inte glömma vad det handlar om, men jag orkar inte läsa så mycket att jag kommer in i boken. Men jag försöker för jag älskar så mycket att läsa.
Men boken på mitt vardagsrumsbord och som jag nu tagit med mig hit till sängen (ja, jag flyttar den fyra gånger om dagen i ren läsoptimism) och det är just en Nobelpristagare, Alice Munros novellsamling För mycket lycka. Läste en krimnovellsamling i julas och den var lite kortare noveller så jag kunde läsa en i taget utan ansträngning, medan Alice Munro kräver lite av en. Jag fick boken av mamma i julklapp just för att jag kanske skulle kunna läsa kortare stycken. Perfekt, kunde inte bli bättre, jo, de kunde vara kortare men man måste ju ha nog med byggmaterial. Ni fattar. NU ska jag ääääntligen komma till poängen, som är att hon fick Nobelpriset i litteratur 2013 står det på boken. Det är 5 år sen i år. Kan inte fatta att tiden gått så fort. Jag kan inte säga en enda sak som jag åstadkommit på de här fem åren. Förhoppningsvis en del små, små saker som kanske gör Mikael eller någon annan lycklig, men inget som jag kan räkna upp. Men så är det väl för många. Man sliter på i vardagslunken och allt som tillväxer är höfterna. Men så plötsligt, när man stannar upp och reflekterar, när man ser barn som var bebisar och som kan läsa nu, så förstår man att rynkorna och de gråa hårstråna som kommit så smygande faktiskt representerar en utveckling. Att man är starkare, godare, djupare, lättsinnigare, vänligare, tålmodigare, självsäkrare men mindre självcentrerad. Det enda som verkligen spelar nån roll när hela livet har gått och ens familj ska skriva nåt på stenen, är hur personligt intresserad man var, hur mycket man visade att man älskade och var stolt över dem. Att det skulle stå på min sten Anja Klarin Olergård -- älskad hustru, dotter, syster, faster till solsystemets underbaraste, B, M, B, O och J. Älskade T, L, H och J som om de var hennes egna. Klem fra N og B. Det är kanske lite långt, det är ju inte en dikt till Rökstenen...
Så fortsätt med det viktigaste jobbet som finns, det att bygga upp dem du har runt dig. Att de får möta din humor, ditt goda humör, din sång när du sitter på toa eller andra underliga vanor. Att de efter ett möte med dig känner att de känner sig älskade, men att de blev inspirerade att göra, vara och bli ännu bättre. Inte bättre, som i "jag duger inte som jag är", utan bättre, som i "jag är nöjd över min utveckling och jag vill gärna fortsätta den".
Det dör folk varje vecka, nu senast Avicii. Och döden kan komma när som helst, till vem som helst. Säg att du älskar honom/henne/dem/mig :-)
Jag älskar er verkligen. Ibland vet jag några stycken som är här, mamma, Lillan, Sara, Monnah, Anna-Linda, Nilla, du ME-vän vars namn jag glömmer bort men som alltid skriver så snällt om att jag är rolig, kanske heter du Eva. Ja, och enligt statistiken finns det 100 fler som läser här varje dag. Jag känner mig hedrad och livrädd på samma gång. Jag är tacksam för att folk är intresserade av mig som person e!ler det jag skriver om så att ni kommer hit och kommer tillbaka. Det är en av de största gåvorna i mitt liv att jag blir läst. Gav för vad ni betyder för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar