Hunden Vanna älskar att ligga på fårskinnet i soffan. Tyvärr har hon mer grus i pälsen än hon själv tror så till slut tyckte jag att hon hade förstört fällen (som jag fått i julklapp av Hampus och Ruth och älskade av den anledningen också) så jag tänkte prova att köra den i tvättmaskinen med ulltvättmedel och ullinställning på maskinen. Den låg på torkstället i en vecka, Mikael borstade den och ni skulle se att den efter många om och men blev som ny! Men min Mikael har inte alltid förmåga att tänka på nåt som fällar och Vanna när han sitter och jobbar, så jag brukar lägga dit en handduk på fällen de dagar hon ska komma.
Härom dagen hörde jag hur Vanna bökade och hade sig. Men det lät inte som hon rev eller bet på nåt så jag satt kvar på köksstolen där jag vilade mig under påklädningen. Ljuden tystnar, jag klär på mig färdigt och ser på soffan. Där har Vanna petat undan handduken så hon ligger direkt på fällen. Sicken luring! Men jag älskar min fäll mer än jag älskar Vanna, så jag gick dit och sa att hon inte får ligga på fällen och lyfte tillbaka handduken och satte henne på den.
Ni skulle sett. I tio minuter satt hon bara på handduken. Helt blick stilla. La sig inte ner. Var väl antingen konfys men säkerligen helbesviken för att hennes plan och hårda arbete utan opposable thumbs misslyckades.
Och jo, hon får inte ligga på fällen, efter allt det jobbet med tvätten (och läsa allt om fårskinnstvätt på nätet i en vecka) så har den redan börjat gråna just där hon ligger, så det blir inget med det.
Men hon hatar mig inte för det. Hörom dagen fick jag henne att äta mat, sina torrfoderkulor, och det är väldigt sällan vi för henne att äta annat än om man ger henne en köttbulle, så Mikael frågade hur jag hade lyckats med det. Jo, det kan jag berätta. Jag ropade på henne, skramlade med tån på matfatet, och talade med entusiasm i rösten att hon var välkommen att komma och äta mat. Mmm, så gott! Kom, ja, kom! Hon kom, lite släpande, petade lite men satte sig istället att titta mot ytterdörren. Ja, klockan var nog 19.45 och då brukar alltid matte ha kommit. Men så började hon äta ändå, och Mikael blev imponerad av mig. Kanske var det att klockan var mycket och hon faktiskt var hungrig. Så hon är inte arg på mig för att jag förstörde hennes handduksfårskinnsplan. Hundar verkar inte bli arga på människor. Inte som trotsiga treåringar, eller för den delen trotsiga tonåringar. Om man bara bestämmer och lirkar, beroende på situation, så kommer man långt.
Bestämmer och lirkar, det är väl ungefär så jag sköter Mikael också:-)
Slut på dagens hundsaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar